Fröken Julie som rasfråga på Malmö Operan

Jag hade förmånen att få se Operan Fröken Julie på Malmö Operan häromkvällen och det var en i många stycken intressant upplevelse.

När jag går på en opera eller teaterföreställning på en av våra städers institutioner så ställer jag höga krav på dess framträdande. Det är skillnad när den spelas av mindre kompanier som inte har samma resurser att producera professionella uppsättningar utan måste tumma på kvaliteten för att över huvud kunna sätta upp en pjäs. I Malmö har man Sveriges Största scen och salong för den här typen av musikdramatik, ja, dom har faktiskt norra Europas största salong för ändamålet och en av Europas största scener. Akustiken är däremot knepig och det krävs akustiksystem som förstärker och jämnar ut förhållandena i salongen.

Kraven på Malmö Operans uppsättning av en opera är således hög då jag räknar med att operahuset har fulla resurser för att spela musikdramatik och att man har råd att köpa in svensk och utländska toppsångare för att framföra sina verk. Därför blir jag lite bekymrad många gånger när jag besöker Malmös kultrskatt då de senaste årens solister varit allt annat än imponerande och så även denna gång så undrar jag vem som har bestämt att Fröken Julie skall sättas upp på Malmö Operans stora scen.

Fröken Julie är en tragedi av August Strindberg från 1888.  Kammarspelet om den unga högadliga Julie och betjänten Jean, och deras förehavanden under en midsommarnatt och morgon, hade urpremiär i Köpenhamn 1889 och skrevs som opera av belgiske tonsättaren Philippe Boesman 2005. Denna opera hade alltså premiär på Malmö Opera i Fredags den 16/1 och i många stycken är det en fascinerande opera med många kvaliteter.

Musiken bidrar hela tiden till dramat på ett spännande sätt som bitvis får mig att sitta på helspänn även om jag kan pjäsen väl och har sett denna många gånger på teatern. Även sånglinjerna är mycket melodiska och många gånger njutbara, vilket ofta uteblir i modern musik, och sångarna har uppenbart intressanta partier att sjunga.

Orkestern gör ett gediget intryck och när den är reducerad på detta sätt så hör man de kvaliteter som finns i Malmö Operans Orkester. Stämmorna framträder väl och varje musiker kan bära sina respektive uppdrag väl. Tyvärr såg jag inte dirigenten och kunde därför inte bedöma dennes teknik och tydlighet men han gjorde säkert sitt uppdrag utmärkt så hans musiker spelade så väl.

Det fanns dock några saker som gjorde att min kväll blev långtråkig och varför jag också började min artikel som jag gjorde.

Till att börja med så har man valt att sätta upp en kammaropera på en så stor scen vilket leder fram till följande:

Man har gjort följande för att anpassa operahuset till formatet.

1. Man har reducerat orkestern.
2. Sänkt ned orkestern så långt ned i diket som det går.
3. Minskat ner salongen till en s.k. D-salong med plats för ca 600 besökare mot A-salongens ca 1500 platser.
4. Slutligen har man nog flyttat fram scenografin så långt fram på scenkanten som möjligt.

Men trots dessa ansträngningar så klarar man inte av att få operan att bli intim, såsom både Strindberg och Boesman vilat förmedla. Sångarna sliter och jobbar verkligen hårt för att fömedla denna operas speciella karaktär till publiken men vi år för långt borta. vi är mellan 15 och 30 meter bort från skådespelare/sångare so skulle behöva vara mellan 10 och 20 meter bort. Orkestern blir för stark i långa stycken på grund av att akustiken är avsedd för helt andra pjäser.

Kritiken gäller alltså vem som har bedömt förutsättningarna för att framföra denna typ av opera på Malmö Operans stora scen. Det är därför oerhört svårt att bedöma sångarnas insatser och förutom att dom alla tre hade vackra röster väl avpassade för respektive parti så hade dom stora svårigheter att bära ut i salongen och jag var HELT beroende av textmaskinen för att ha en chans att följa med i diaologen.

Att föra in rasfrågan i denna föreställning gav både perspektiv och oväntade djup till Strindbergs drama. Regin var utmärkt och slutligen var scenografin även den väl fungerande och stundtals intressant då den gav ett transparent uttryck när det var behövligt.

Jag skulle vilja rekommendera Fröken Julie som en operaföreställning på Malmö Operan men tyvärr är formatet helt felplacerat och fel-dimensionerat och skall ni gå så gör det för att ni tycker att dramat är intressant och att fördjupningen av dramat med rasfrågan gör den än mer intressant. Musikalsikt kan den också kanske vara en hyffsad presentation av Boesman’s verk men jag tror tyvärr inte att jag kan rekommendera den som en fullvärdig operaföreställning på Malmö Operan…. för det har jag för stora krav på Malmö Operan som institution.

Även Kristianstadbladet är inne på liknande tankar.

Njabulo Mthimkhulu (Jean), Nokrismesi Skota (Kristin), Susanna Levonen(Julie), Andreas Lönnqvists(Dirigent), Malmö Operans Orkester(reducerad) Matthew Wilds (regi), Michael Mitchells (scenografi), Peter Öhgrens (scenbild)